alltid glad?

Jag är verkligen tacksam för jag har en dotter som är glad, söt, frisk, envis, väldigtbestämd.  Det med ha barn ser jag inte som ''något jobbigt''  man måste ''klara av'' utan tycker det är absolut bästa i mitt liv.. Då ni som läser detta tror kanske att jag  sitter hemma o skriver bara om mitt barn.  Såklart finns massor som hänt o för stunden man tycker det e bästa, t.ex tog körkort som 19 åring när jag läste till civilingenjör på Tekniska Universitet i hemlandet, pluggade klart som 21åring o fått precis diplom tyckte jag det har jag klarat bra,  o var jätte stolt över mig. Sen fick starta mitt eget företag som 23åring, öppnade en liten affär , eller när jag bestämde för att flytta till Sverige o efter många nästan dramatisk händelse kom till Sverige, tyckte jag att  det här har jag gjörde bra, modigt då.. Varje gång klarar man något, så blir man mer driven, självsäker  och sätter nästa mål.. Men att vara *bara mamma* slår allt annat som man klarade av högt, känns rätt stort.  Ibland det kan hända att barnet är ledsen, grinig, går inte trösta då känns det jobbigt, tröttsamt så påminner jag mig själv att jag var faktiskt nära att förlora henne, henne har jag längtat efter att få. O den jobbiga stunden är inget att jämföra med all lycka och glädje som hon ger oss då.

på bb, stolt mamma till världens finaste